Diktaturer.

När vi ska behandla ämnet diktaturer så är det ett antal frågor vi kan ställa oss för att öka vår insikt i dess väsen:

· Vad är demokrati? Hur definierar vi en demokrati och hur skiljer sig den från en diktatur?

· Hur organiseras en diktatur? Hur styrs folket i en diktatur och hur skiljer sig det från en demokrati?

· Varför diktatur? Diktatur är ju något vi förenar med ondska och inskränkning i den personliga friheten, ändå är det vanligt att länder styrs mer eller mindre av diktatorer. Varför är det så?

Vad är en demokrati?

Svaret på den frågan får ni om ni läser sid 149 – 153 i boken. Boken ställer upp ett antal kriterier (krav för att det ska få kallas) för en demokrati:

· Regelbundna politiska val och fri etablering av partier.

· Allmän och lika rösträtt.

· Valhemlighet.

· Fri opnionsbildning.

· Majoritetsprincipen.

· Rättssäkerhet.

Vi ska längre fram titta närmare på demokratidelen men vi ska börja med att titta på diktaturer och hur de fungerar.

Hur organiseras en diktatur? Hur styrs folket i en diktatur och hur skiljer sig det från en demokrati?

Organisationen.

För att svara på den frågan kan tänka sig styrelsesättet som en hierarki, alltså en pyramid, där makten styrs uppifrån och ner mot folket.

Överst sitter: En person, en diktator, envåldshärskare.

Eller en grupp av ledare, en junta av militärer eller ledningen för ett ideologiskt parti, typ kommunistpartiet.

Under dessa: De flesta diktaturer har någon typ av parlament som på papperet har makt över staten, de har till och med val till parlamentet MEN det går bara att rösta på kandidater från ett parti eller på folk som tycker precis som ledningen av landet. Cuba, Kina och Iran är exempel på länder som har den här typen av parlament.

Bredvid dessa: Som en skuggorganisation, som styr och kontrollerar parlamentet finns PARTIET, i många fall kommunistpartiet. Partiet styr nomineringen (att utse kandidater till platser) av parlamentsplatser, lokala ledare och statstjänstemän.

Under dessa: Det finns en lokal förgrening ner på "kommunal" nivå av partiaktiva eller av representanter för diktatorn.

Sist och minst: Folket, den stora massan som styrs av diktatorns statsapparat.

Kontroll.

På en punkt kan man se en stor skillnad mellan demokratier och diktaturer, nämligen på KONTROLLNIVÅN. I en demokratin kan man förenklat säga att det är folket som genom olika instanser och lagar som kontrollerar staten. I en diktatur är det staten som genom olika instanser och lagar som kontrollerar folket.

Diktatorns främsta medel för kontroll är TERROR. Genom att göra folket rädda för att opponera sig eller att inte lyda beslut så tvingar man folk att hålla sig på mattan. Till sin hjälp har diktaturerna här SÄKERHETSPOLISEN. I DDR räknar man med att var fjärde östtysk var rapportör åt den Stasi. Obekväma individer fängslas och i vissa stater före kommer arbetsläger med politiska fångar.

Vidare så får man aldrig glömma att diktatorn styr informationen, jag kan alltså på ett enkelt sätt inbillas att det land jag lever i är bäst i världen och att de problem jag har är inget mot hur det är i alla andra länder. På detta sätt tar staten enkelt och snabbt död på min lust att kämpa mot systemet.

Ett annat sätt är att ge fördelar till de som arbetar för staten och diktatorn. Medlemmar i kommunistpartiet fick bättre bostäder, bättre mat, bilar, utbildning, sjukvård etc än resten av befolkningen. Man kan lätt förledas att tro att det isåfall skulle vara en enkel match för samtliga invånare att gå med i partiet och den vägen nå fördelarna i samhället samt att kunna påverka partiets politik, alltså bete sig som i demokrati (genom att arbeta och betala skatt så får vi ju alla fördelar av att leva i en demokrati, genom att vara med i ett parti så påverkar även vi politiken etc). Den stora skillnaden är att inte vem som helst får lov att vara med i partiet i en diktatur, i de gamla kommunistdiktaturerna pendlade medlemstalet i kommunistpartiet mellan 5% och 15%.

Varför diktatur? Vad får individen att acceptera förtrycket? Varför förtrycker diktatorn folket?

Den här frågan är inte helt enkel att svara på. Å ena sidan är det så att ingen levande grupp av människor vill bli diktatoriskt styrd av andra, ändå lever en stor del av världens befolkning i diktaturer. Å andra sidan vill varje individ oftast ha så mycket makt som möjligt.

Jag tror att i svaret på frågan kan finnas delvis i denna paradox. Men bara delvis, detta svar förutsätter ju isåfall att vi som makthungriga individer är beredda att förtrycka andra för att nå våra egna mål. Alltså är människan ond, och ett bevis på detta är alla världens diktaturer.

Men detta tror jag inte på. Jag tror inte att människan är ond, jag känner och arbetar med väldigt många människor och även om dessa ibland gör elaka saker emot mig så är jag helt övertygad om att de styrs av en inre godhet och att de saker som blir fel, just bara har blivit fel, den onda handlingen är något ovanlig, den goda är den vanliga.

Alltså måste det vara så att vissa människor i vissa situationer gör vissa onda saker. Låt oss då fundera kring i vilka situationer detta onda beteende kommer fram. Och låt oss för Guds skull hålla kvar diskussionen på statsstyrelse nivå!

Nå, vad tror jag då om detta. Jo jag vill knyta an diskussionen kring om det är egennyttan eller om det är allmännyttan som styr vårt agerande. Alltså om jag som individ kan tänka mig att göra vissa uppoffringar av mitt ego för att det ska gagna alla andra. Om jag är villig att kompromissa med mitt egna intresse för att gagna någon annan alltså. Om jag är beredd att låta politiker avgöra hur mycket jag ska betala i skatt, och vet att de fattar beslut som gagnar alla så är jag också beredd att lita på de beslut som fattas. Om jag inte tror att de beslut som fattas gagnar mig och alla andra, men kanske främst mig själv, så kommer jag inte att lita på besluten och kommer att försöka bekämpa de beslut som fattas. Om jag inte kan driva denna kamp demokratiskt kommer jag att försöka gripa makten och styra så mycket som möjligt själv.

I länder med dålig ekonomi, korrupta politiker eller några stora företagare som styr allt för mycket kommer invånarna inte att lita på staten och de kommer således att försöka bekämpa staten och roffa åt sig så mycket makt som möjligt.

Om jag lever i en diktatur så är det förenat med fara för mitt liv och min hälsa att opponera mig, alltså kommer jag att hålla mig på mattan. Jag kommer också att försöka tillgodose mina egna behov inom systemet och således verka inom diktaturen. Jag kommer inte att göra mer motstånd än nöden kräver och i mitt vardagliga liv kommer jag att verka inom diktatorns spelregler.

Hela tanken på att jag som invånare ska göra motstånd bygger ju också på att jag måste ha vetskap om att det finns något annat som jag kunde ha istället. Alltså att jag har information som berättar för mig att det land jag bor i inte är bäst i världen. I en diktatur är informationen statskontrollerad……

Jaha, då har jag förklarat, eller åtminstone resonerat lite kring det här med varför jag som offer för en diktatur inte reser mig upp och dyntar det ålahuet som styr och ställer över mig.

Men det återstår att ge ett försök till förklaring till varför vissa är beredda att förtrycka andra.

Med risk för att verka tjatig så tror jag att även här så styrs den tjänsteman eller politikern av sitt egen intresse, han eller hon riskerar helt enkelt sitt eget välstånd om man hjälper en annan. Fängelse hägrar för den som inte lyder. Trots detta så finns det alltid motstånd mot diktaturer i diktaturer.

Det är även så att du belönas av systemet om du anger eller sätter dit meningsmotståndare. I denna situation är nog de flesta av oss tyvärr ganska egoistiska.

Forskare som har studerat de polisbataljoner som mördade judar i Baltikum. Morden skedde genom regelrätta avrättningar där judar radades upp i hundratal för att sen kallblodigt skjutas ner, sen radades nästa grupp upp och sköts. De som höll i gevären här måste väl ändå ha varit monster? Så slut i huvudet att de inte kunde fungera i ett vanligt samhälle? Hustrumisshandlare, barnaplågare och sadister? Det skrämmande svaret är, inte alls. De var helt vanliga män som utan hot om eget liv eller hälsa ställde upp på det här. Att förklara detta beteende är inte enkelt, men det går faktiskt till viss del. Jag har hört en förklaring som jag tycker verka rimlig:

· De som ställde upp visste inte exakt vad de skulle göra, de visste att de skulle straffa och avrätta kommunister och judar. En sak de gladeligen ställde upp på.

· De fick en plats angiven där de skulle infinna sig.

· De fick ammunition och en bössa.

· De ställdes inför barn och kvinnor, nakna och livrädda. Alltså inte inför de onda kommunister de trodde de skulle straffa.

· De skjuter första skottet.

Här händer det något med det mänskliga psyket, som kan förklara att de gjorde som de gjorde. En vuxen människa har en uppfattning om vad som är rätt eller fel, dessa rätt och fel formar vårt beteende i grupp. Vi definierar oss själva i denna grupp, intar vår roll av sociala människor. Vid ett middagsbord gör vi vissa saker men inte andra etc. Vi lyder polisen för att de är poliser etc. Vi styrs alltså av de saker som vi uppfattar som rätt och fel i vår omgivning. Psykologer säger att vi skapar oss en självbild, alltså vuxna människor vet hur de är i vissa situationer och varför de gör som de gör. I ett klassrum beter jag mig som läraren Christian Ohlsson, vissa saker kan jag göra, andra inte, oskrivna sociala regler styr mig.

OM jag likt dessa män ställs i en situation där jag gör något fruktansvärt och vidrigt, alltså bryter mot min självbild, så kommer jag att omdefiniera min självbild, det är inte det "normala jag och mina arbetskamrater" som gör det här. Liknande beteende har spårats hos grabbar som begått gruppvåldtäkter. Många upplevde också situationen som overklig, de var inte mentalt närvarande, och först i efterhand funderade de på vad de verkligen hade gjort, och för att klara det skyllde de på situationen.

Dessa män gjorde något som var så hemskt att de för att kunna leva med sig själva rättfärdigade det genom att skylla på situationen. Alltså, när de sköt så var de inte i en normal situation och det de gjorde, gjorde de inte självmant utan situationen styrde dem. Det är därför som lägervakter i Treblinka kunde arbeta vid gaskamrarna under dagarna för att sen gå hem och leka med barnen och hunden på kvällen. Det var två "jag" som verkade för lägervakten, ett jag på dagen, ett kvällen.

Ju värre situationen är desto större omdefiniering av självbilden gör man.

Om man tänker efter så inser man tyvärr att det är sant, efter tuffa stressiga situationer har man många gånger tänkt "Hur kunde jag fixa det?". Vi vet inte hur vi ska reagera i en krissituation förrän vi befinner oss i en.

En diktator kan alltså rättfärdiga sitt beteende mot andra människor genom att säga att situationen kräver onormala åtgärder. När han väl begått handlingen en gång så är den mentala tröskeln för att göra en sådan handling till passerad.

Ja, det blev en lång och kanske lite krånglig förklaring, men jag har inte hittat någon annan som jag tycker kan förklara stora delar av det vidriga beteende som faktiskt vissa människor utsätter andra för.